Låta PRESTIGE gå före LEDARSKAP

Låter vi prestige gå före rätt beslut? Svårt att erkänna eller hur, men nog kan vi väl ändå säga att vi ibland låter prestige gå före. För visst är det väl ändå jobbigt att stå framför sina underställda och visa sig svag? För visst är vi svaga om vi inte kan ta ett eget beslut som chef, ELLER? Det är oerhört lätt att låta prestige gå före rätt beslut. För ibland kan det kännas som om ens förtroende tappas om man ger efter. Man har ibland svårt att bli tillrättavisad och få ens tankar genomlysta av andra. Det kan kännas jobbigt att ha fel. Därför slåss man och använder sin chefs roll till att genomdriva förslaget även om ens ledningsgrupp delvis kan vara mot den. Du vill inte visa att du har fel i rädsla för att tappa din ställning.

Vår kamp att behålla vår heder kan dock leda till felaktiga beslut. Vi har helt enkelt inte låtit konfliktens motorik genomlysa vårt förslag. Låt mig ta ett exempel. Under en period hade jag oerhört mycket att göra. Snabba omplaneringar med personal och material beordrades av högre ledning som svar på förändrade uppgifter. Jag var ansvarig för att reda ut begreppen och få verksamheten att löpa med bibehållen verksamhetssäkerhet. Jag arbetade till midnatt flera dagar i rad och var oerhört trött. När jag på morgonen kom till jobbet för att styra upp verksamheten kom nya direktiv och förändrade förutsättningar. Det jag löst under natten var redan gammalt. Nya direktiv och nya förutsättningar löste av varandra i en allt snabbare karusell. Personalen tvingades till omtag efter omtag med större och större irritation över mina tillsynes slumpmässiga beslut. Övertid avlöste varandra och stressen kom bland personalen. Nu var jag tvingad till drastiska beslut. Jag måste motivera personalen på rätt sätt och det snabbt för hela verksamheten balanserade på en smal kant. Minsta felmanöver av mig nu kunde lätt fördärva det förtroende kapital som jag under många år byggt upp omkring mitt ledarskap. Jag kände mig trött, sliten och ibland nästan uppgiven då jag tyckte mig tappa kontrollen över situationen. Flera gånger tvingade jag mig att hålla tillbaka min egen irritation för att inte förvärra situationen. En morgon bestämde jag mig för att bryta spiralen. Jag hälsade alla välkommen på morgonen, precis som jag alltid gör varje morgon. Men denna morgon fortsatte jag inte prata utan började vandra fram och tillbaka i tystnad för att fånga deras uppmärksamhet. Jag kunde höra min underställda chefers spända viskningar. De förstod att nu fanns det två vägar, den rätta eller den felaktiga och det var jag som skulle välja väg mitt framför dem utan deras delaktighet. Efter några vändor fram och tillbaka stannade jag upp och tittade över församlingen. Jag hade allas uppmärksamhet. Till och med de som vanligtvis brukade äta morgonsmörgåsen satt tyst med smörgåsen i handen vilandes på bordet. Klargöringsledaren kände sig stressad för att dela ut flygplanindivider till personalen inför dagens produktion och gungade fram och åter på stolen framme vid podiet bredvid mig i ett desperat försök att få min uppmärksamhet. Alla var totalt tysta, förutom klargöringsledarens harklande.  Då bröt jag tystnaden. ” När jag var ung” sa jag med betoning på ung. Sen tystnade jag och sökte ögonkontakt med personalen. Nu såg jag leenden på fleras läppar. Mina ord hade börja sjunka in. När chefen var ung, det var länge sen. Jag vände mig om och gick fram till witeboarden och fortsatte med att skriva orden ”VAR SAK PÅ SIN PLATS, EN SAK I TAGET” på tavlan. Nu började ett tyst sorl sprida sig så jag fortsatte ”När jag var ung fanns det en kille som hette Alfons, Alfons Åberg. Alfons pappa brukade tjata om var sak på sin plats, en sak i taget”. Jag försökte härma uppläsarens röst så gott det gick och vankade fram och åter framför personalen. Personalen började skratta gott, stämningen släppte direkt. Efter denna öppning fortsatte jag raskt med att påminna om flygsäkerhet, verksamhetssäkerhet och om hur vi skulle hjälpa varandra för att stressa av. Efter detta så diskuterades säkerheten öppet och vi påvisade verksamhets säkerheten genom att påminna oss alla om Alfons samt att ta en sak i taget och inte stressa iväg. Resultatet blev mycket gott och den diskussion som följde rensade luften. Naturligtvis fick ledningen direkta högerkrockar av personalen, men dem tog jag. Det var trots allt jag som bar ansvaret. Ledningen klarade sig undan och det var min tanke då dessa chefer är de som jobbar närmast personalen och kommer att behöva all tid till att styra efter de nya direktiven som jag gav precis innan samlingen. De skall inte behöva ta diskussioner omkring otydliga direktiv utan skall fokusera sig på att leda verksamheten säkert. Nästa morgon stod orden ” men jag ska bara” bredvid min text på tavlan. Den texten var naturligtvis direkt riktad mot oss i ledningen och all den tveeggade information som jag fört fram efter mina olika omplaneringar.

Nu hade jag två val. Jag kan välja att ta det som ett angrepp mot min Alfons filosofi och låta min prestige och rädsla att ifågasättas som chef och snabbt sudda ut texten. Eller så kunde jag skratta åt texten och fundera hur ska jag använda den för att förstärka min Alfons filosofi. Första tanken var att sudda men jag hejdade mig. Jag lät texten stå kvar och lindade in det hela genom att sudda all övrig text runt båda texterna framför personalen. På så sätt bevisade jag att jag var bekväm i min roll och inte tog personligen åt mig. Jag använde sedan efter några dagar ”jag ska bara” och vävde in den meningen i säkerhetstankarna och på så sätt vävde jag in denna mening i Alfons filosofin varvid den blev en del i denna. Jag valde att inte låta min prestige att styra därför att jag redan hade pressat min personal hårt och var faktiskt mer än berättigad att få denna tillrättavisning.

Ett annat exempel är den hårda strid som stod politiskt inom landstinget här i norr omkring OBS-platser i Happaranda. Flera olika argument lades fram varför man inte skulle lägga ned dessa. Striden kom att stå mellan två starka stora politiker från samma parti. En i landstinget och en i kommunen Happaranda. Landstinget lade tillslut ned platserna, ett beslut som påverkade många människor i Norra Sverige. Känslorna svallade och människor var besvikna. Vårdsituationen förändrades drastiskt och Sunderby sjukhus fick fler patienter. Något år efter beslutet visade det sig inte vara så genomtänkt som det påstods vara. Landstingspolitikern erkände senare att det var prestige gentemot kommunalrådet som drivit honom till beslutet. Ett beslut som påverkade människor. Starkt gjort att erkänna, men var det verkligen nödvändigt att genomdriva beslutet pga prestige? Svaret är naturligtvis NEJ, men om man följt debatten så inser man att landstingspolitikern kännde sig tvungen att visa på handlingskraft inför stundande val och pga all massiv kritik som landstinget fått. Hade vindarna varit annat gentemot politikern hade han kanske vågat lämna prestigen åt sitt öde och mött konflikten på ett annat sätt, låtit genomlysa sina ståndpunkter med de argument som framfördes av den politiske konkurrenten. Beslutet hade då kanske blivit annorlunda och han hade haft större förtroende idag.

Att låta ens prestige gå före ett rättvist beslut är första steget till att underminera din ställning som ledare. Du bevisar kanske din ställning som chef och beslutsfattare, men du underminerar direkt din ställning som ledare. En ledare som bryr sig om sina underställda är också beredd att lyssna på deras argument. Om argumenten som bemöter din ståndpunkt är starkare måste du vara beredd att ändra dig. Genom att lyssna på andras argument ger du andra en möjlighet att vara delaktiga i beslutet. Detta gör dem mer villig att arbeta för att beslutet nås. Det är ändå till sist du som chef som tar beslutet och har ansvaret. Men delaktigheten från din personal gör att de blir indirekt medansvariga till resultatet. Så varför inte försöka låt personalen få ta fram beslutsunderlaget som du beslutar omkring emellanåt. Om belutet var bra så är de delaktiga i framgången och om beslutet senare visar sig vara felaktigt och måste rivas upp, så står du inte själv där utan har personalen som medansvariga. Enklare kan det inte bli att både motivera personalen och tvinga dem till medansvar. Men då måste du släppa prestigen som chef och låta ledarskapet få blomma ut.

Slutligen så vill ja ge ett sista exempel. I den turbulenta tid som var fröet till Alfons filosofin så kom jag på en fantastisk idé om hur jag kunde använda personalen genom att lägga dem på olika tider på tjänstgöringslistor beroende på deras kompetenser och specialistubildningar kontra önskad verksamhet. Jag var jättenöjd och hade lagt ned flera timmar av hårt arbete med detta. Kvällen var sen och jag läste alla ramavtal, arbetstidsavtal och försäkrade mig att jag hade all laglig rätt att göra på detta sätt. På morgonen begjorde jag en listförhandling med facket och gick fram till fackets representant för att förhandla listorna. Där blev det STOPP. Han hade en helt annan syn på det hela. Nu är det så att jag hade följt avtalet och kunde välja att köra över honom, vilket för stunden verkligen lockade mig. För det första blev jag arg över att jag suttit till midnatt och arbetat med listorna och att han då hade mage att ifrågasätta mig då vi alltid hade haft en bra relation. Han är dessutom en god vän till mig. För det andra ägde jag rätten att driva igenom listorna vilket skulle påverka 45 personers och till dem anhörigas liv för 8veckor framöver. Jag stod inför två val. Det första var att köra över honom med risken att hamna i centrala förhandlingar på högre ledningsnivå eller lyssna till honom och försöka förstå argumenten och ståndpunkterna. Jag var nära att ta till förhandlingstekniker, men övervägde snabbt mina val och svalde min prestige. Jag valde det senare och vi diskuterade en lång stund fram och tillbaka. Till slut hade vi en lösning som jag måste erkänna var betydligt bättre än min egen. Hade jag låtit min prestige segra hade vi fått sämre verksamhetsresultat, större negativ påverkan på personal och anhöriga. Dessutom hade jag förlorat i förtroende kapital varvid mitt ledarskap hade fått sig en törn. Men nu kunde jag utnyttjat mitt chefskap och ta beslut som var genomlysta och på så sätt stärka mitt ledarskap i och med att jag hade fackets godkännande på mina beslut. Jag var dessutom mer trygg och framför allt inte ensamen i beslutet, vilket ändå fick asevärda konsekvenser för medarbetarna och deras familjer då verksamheten tog en helt annan vändning. Men nu hade jag personalen med mig varvid vi tillsammans löste produktionen  på allra bästa sätt. Desutom kan vi titta tillbaka på denna turbulenta tid tillsammans än idag och säga,”Vi var alla med och vi löste det.”

Så slutligen kan man väl säga att prestige kan bevisa ditt chefsskap men underminerar alltid ditt ledarskap vilket i framtiden tyvärr kan leda till att du förlorar ditt chefsskap pga misstroende hos din ledningsgrupp.