När kroppen INTE lägre vill

Sakta försökte han ta sig mot varuhusets dörr, men gruset och snön gjorde det allt tyngre att styra rullatorn. Ju hårdare han försökte, desto mer skakade han. Människorna tittade på honom med förundrade blickar, oförmögna att sträcka ut en hand i rädsla att vara i vägen. Dagens samhälle, tänkte han dystert. Förr hjälpte man varandra, nu vågar man inte för man är rädd att trampa varandra på tårna. Det vore ju hemskt att sträcka ut handen och hjälpa någon som inte behövde hjälp. Då pekar man ju ut denne som mindre värd, en som inte klarar sig själv och då blir det ett jävla liv om diskriminering, tänkte han och försökte styra mot ingången. Hjulen tog stopp mot trottoaren med en tydlig smäll. Skakningarna var värre än på länge. Han funderade om han tog medicinen för Parkinsons i morse, eller om han helt enkelt glömde det. Han brukade alltid ta den tillsammans med mjölk och i morse var mjölken slut. Han försökte minnas men minnet var svårt att prata med idag. Det hade gått och gömt sig igen som så många gånger förr under den senaste tiden. Han förundrade sig över hur svårt det hade blivit att minnas saker. Han kunde vakna med strumpor på i sängen, något som han verkligen hatade. Sen kunde han glömma äta, eller ringa till sina söner flera gånger samma dag. Minnet hade verkligen börjat gömma sig. Men det konstiga var att det endast var närminnet som börjat svika honom. Särskilt efter den fruktansvärda huvudvärken han hade haft för en månad sen, en värk som gjorde honom sängliggande i flera dagar. Husdoktorn varnade om att han ev. hade haft en hjärnblödning och hade tvingat honom att ställa sig på tid för undersökning. Vilket skitprat, tänkte han ilsket för sig själv. Han hade varit polis i alla sina år, vältränad, atletisk och aldrig sjuk. Varför skulle han då in och undersökas för lite huvudvärk. Nog var det för att landstinget behöver pengar, inte var det för honoms skull. Han förundrades över hur jävlig en trottoarkant kunde vara och försökte förgäves få hjulen över kanten. Men nog satan var väl det märkvärdigt, hjulen ville inte över. Svetten rann efter ryggen och han frågade sig själv om det var värt allt slit för att få en liter mjölk. Till slut kom en ung kille fram till honom och stannade vid sidan om honom. ”Vill du ha hjälp?”, frågade killen och sträckte fram handen och lade den mot axeln. Han försökte fokusera blicken på pojken, men huvudet skakade så kraftigt av ansträngningen att bilden av killen var suddig. ”Ja tack, det vore snällt”, svarade han och pojken lyfte försiktigt upp hjulen på rullatorn och hjälpte honom fram till en bänk i entrén på varuhuset. ”Sätt dig här och vila en stund så blir det nog bättre”. Pojken försvann raskt in i varuhuset. Mannen satt hopsjunken och tittade på sina skakiga händer. Inte kunde dessa hålla i en pistol längre, tänkte han och mindes alla dagar på skjutvallen. Sakta tittade han upp och upptäckte en spegel på väggen mitt emot honom. Ingen vacker syn tänkte han sorgset. Han tittade på en hopsjunken krum man med vitt krulligt skägg, kal hjässa med krulliga bågar av vitt hår som omslöt huvudet. Personen i spegeln bar en sliten Fjällräven jacka, mjuka svarta byxor och slitna kängor. Dessutom skakade personen hela tiden med huvud och kropp. Stackars sate som sitter där, tänkte han sorgset. Så långt från sin storhetstid som stationsmästare i löpning och skytte. Han tänkte tillbaka på sitt liv som aktiv atlet, polis och far. Men med barnen borta i andra delar av Sverige, frun död och med Parkinson som sin ende vän, så kändes det ganska hopplöst just nu. Han var glad över varje dag som kom till honom då han fick uppleva resorna i böckerna han läste. Just nu var han väl insatt i ett fall som Camilla Läckberg beskrev, försökte hjälpa henne att lösa gåtan. Äkta polisarbete lönar sig alltid, brukade han tänka när han lyckats lösa gåtan innan läsaren själv borde funnit svaret. Det var spänning det, att vara före författaren. Han log åt tanken att lura författaren, att vara den som bryter kontraktet som författaren skrivit med läsaren. Han greppade tag i rullatorn och ställde sig upp. Här kunde han inte sitta. Sakta masade han sig mot mejeridisken för att hämta mjölk. Axlarna värkte av ansträngningarna tidigare under dagen, men boken hägrade hemma i soffan. Han måste kontrollera doserings dosetten när han kom hem. Bommade han medicinen så blev det ett antal timmar med skakandet innan medicinen tog ordentligt igen. Det skulle inte vara bra, för Camilla behövde hans hjälp just nu. På väg ut ur varuhuset kom den unga killen fram till honom igen. Sträckte fram sin hand mot honom och log. Han tog hans varma hand och skakade den. ”Ted heter jag” sa killen och fortsatte, ”Jag ser att du fått dig en liter mjölk”.  Mannen tittade på killens varma ansikte, så full av energi. Blicken var klar, kinderna runda. Håret välklippt och matchade hans leende. ”Jo, tack för hjälpen tidigare”. ”Det var så lite”, svarade killen med ett varmt leende och började gå mot utgången. ”Du Ted, Olof heter jag”, ropade han efter honom. Ted vände sig om och vinkade glatt till honom innan han försvann ut i snöovädret

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *