Ett utdrag ur Terrorns Marionett,
Författare Örjan Lindström,Luleå
Så här satt vi nu, jag och en arabisk skönhet som helt naturligt genomskådade mig. Kunde känna hennes genomträngande blickar som sakta undersökte alla mina inre organ tills hon stannade vid hjärtat. Hon lade sin lena hand mot min hals och skrattade,
-Får jag ta din puls vännen?
Vad skulle jag svara? Nej borde väl vara rätt om jag ville behålla någon form av värdighet, men det skulle kännas dumt och framför allt ofint. Dessutom hade hon ju redan lagt handen på min hals och den var så underbart varm och len, Handen pulserande och skickade elektriska stötar efter halsen.
-Ja, nog får du det.
Jag försökte säga det så lätt som möjligt. Men det hela lät mest som en hes viskning. Hon strök mig efter halsen och började sakta sjunga en tyst sång på Arabiska. Hjärtat reagerade direkt med att slå dubbelslag. Till en början blev jag rädd, kändes otäckt precis som man kan tänka sig att en hjärtattack skulle kännas. Men rädslan försvann och en värme spred sig genom kroppen som en ljus förnimmelse av en värmande vätska som sakta flödade genom kroppen. Hjärtat lugnade sig snabbt och jag började gäspa okontrollerat och länge. Sakta drog hon undan handen och tystnade. Jag tittade förvånat på henne för det hon nyss gjorde mot mig brukade min mormor göra när jag var orolig som barn. Mitt största minne omkring ”stillninga” som min mormor kallade det, eller ”stilla dig” som det heter på svenska, var när min far låg för döden efter en trafikolycka. Han hade somnat vid ratten på sin timmerbil och tappat kontrollen över ekipaget som tippade ned över en slänt och rakt in i skogen. Där hade träden gjort timmerbilens liv kort. Som tur var kom min morbror efter med lastaren och fick syn på vraket. Han försökte förgäves frigöra min far som låg fastklämd i hytten, men kunde endast komma åt och stoppa de värsta blödningarna. Rätt snart så hade min morbror insett att min far skulle förblöda om han inte fick ut honom och hade börjat ropa efter hjälp av sina förfäder. Samtidigt så högg han med all sin kraft sönder hytten med den stora yxan för att komma åt honom, kopplade kättingar från kranen på lastaren och slet sönder hytten på timmerbilen. Det som räddade pappa var en äldre man som plötsligt kom fram till männen och stämde blodet på min far. Vad han gjorde efter den skogsbilvägen vid den tidpunkten vet ingen, men han fanns där och läste tyst ramsorna och blodet lugnade ned sig. Sen försvann han lika plötsligt som han kommit. Min morbror lyckades till slut få loss pappa som var svårt skadad, lade in honom i lastaren och körde honom till Lycksele sjukhus. Då när pappa låg där på sjukhuset och jag inte kunde lugna ned mig eller bli trygg hos mormor, lade hon handen på min hals och sjöng på samiska. Precis samma känsla som jag fick då som barn hade jag fått av Farahs sång. Jag kände försiktigt på min hals och log försiktigt mot henne, lika bra att erkänna.
-Jo du , jag ber om ursäkt men du påminner mig om en kvinna som jag kände väldigt väl men som tyvärr dog när vi arbetade ihop för flera år sedan.
Hon tittade på mig med sina mörka glasklara ögon och sedan log hon mot mig så där varmt som endast en ärlig själ kan göra och sa med lugnande röst
-Ingen fara, jag känner av dig. Din själ är väldig orolig men dina ögon talar om för mig att du är en god man så jag är inte rädd. Skulle nog vilja säga att jag är smickrad att jag hade sådan påverkan på dig.
Hon sträckte sig efter den ena koppen kaffe samtidigt som hon djupt tittade i mina ögon.
-Du sjöng för mig, vad sjöng du? frågade jag.
Hon sippade försiktigt på det varma kaffet, sänkte ned muggen och höll den varsamt vid sina knän. Hon studerade koppen samtidigt som hon varsamt lät kaffet få springa runt i koppen för att svalas.
-Jag sjöng en ramsa som talade om för din själ att lugna ned sig. Jag kommer från en familj med präster i rakt nedstigande led och lärde mig denna visa av mina föräldrar.
Hon tittade på mig och rättade till den långa hästsvansen genom att lägga den över höger axel. Det mörka håret var en vacker kontrast mot den ljusa inredningen på dörren.
-Jag kan läsa människor men var inte orolig, jag ser inte allt. Därför är jag grymt nyfiken på vem du mötte på vägen?
Jag blev häpen över hennes fråga. Hur kan hon, en helt okänd kvinna se allt detta. Nog för att jag var van att mina släktingar kunde se många saker, men att jag skulle möta en okänd kvinna, dessutom med arabisk bakgrund och en kopia av Amira, som så enkelt genomskådade mig var surrealistisk. Jag funderade ett tag på vad jag skulle berätta och varför jag i så fall skulle berätta detta för en helt okänd kvinna.
-Jo nog mötte jag något, men först vem är du? började jag försiktigt.
– Förlåt, svarade hon, jag har ju inte ens presenterat mig ordentligt
Hon lutade sig tillbaka i sätet och tog en klunk ur kaffet, svalde det sakta och tittade rakt igenom mig.
-Farah Mubarak heter jag, född i Iran och arbetar som ingenjör på Esrange i Kiruna. Jag arbetar som rymdingenjör och arbetar för närvarande med att sammanställa data från våra geologiska sateliter som vi styr från Esrange.
Hon tittade på mig och jag förstod att det nu var min tur. Frågan är bara vad jag skulle berätta för henne.
-Trevligt att träffas Farah, började jag försiktigt. Anders Lindström heter jag, mer känd som Adde. Driver Bengans i Luleå.
-Bengans, är det din bror det?
-Nej, Bengan står för Bengt Lindström, min far. Det var pappa som startade detta åkeri för länge sedan i Lycksele. Han fick hjälp av flera släktingar från mammas sida som alla behövde nytt sätt att förtjäna sitt leverne. Mamma kommer från samisk släkt i rakt nedstigande led men pappa var svensk från Lycksele trakten. Rennäringen blev svår att överleva på så åkeriet startades då man började exploatera skogen hårdare. Så timmerbilar var de första bilarna som åkeriet började med.
Farah tittade intresserad på mig och sippade försiktigt på kaffet. Jag tog själv en klunk och kände hur den beska smaken lekte tafatt med smaklökarna. Den underbara doften av kaffe spred sig i hytten och blandade sig med doften av Farahs exotiska parfym. Jag kände mig otroligt nog tryggare än på länge, även om jag förstod att något hänt min bror så hade mina skyddsänglar skickat flera budbärare under morgonen där Farah säkerligen var en av dem.
-Men du pratade om någon kvinna som du arbetat med där du låg på vägen?
En stöt gick genom mig, var inte beredd på denna fråga. Jag tittade ned på golvet i hytten och försökte samla samla mig. Att åter börja prata om Amira kändes svårt.
-Förlåt, klumpigt av mig. Jag har inget med det att göra, ursäktade sig Farah.
-Det är okej. Hon hette Amira och var från Iran hon med.
Jag brottades med mig själv just nu, skulle jag berätta om mitt tidigare liv som skarpskytt och avslöja att jag hade blod på mina händer eller skulle jag framstå som den vanlige åkeriägaren från Luleå. Jag tog mod till mig, harklade mig och fortsatte.
-Farah, jag har en gång i tiden varit soldat.
Jag tittade upp mot henne för att se hennes reaktion. Men hon verkade endast vänta på att få höra fortsättningen så jag tog mod till mig och fortsatte.
-1995 var jag stationerad i Sarajevo som prickskytt för IFOR. Där träffade jag Amira, en Iransk läkare som arbetade åt Röda korset. Vi blev kära i varandra och planerade för en framtid efter kriget. Hon betydde allt för mig.
Jag tog sakta en klunk av kaffet för att få tillbaka fukten i min mun. Smärtan efter Amira sprängde hårt i bröstet men nu hade jag berättat så pass mycket att jag lika gärna kunde fortsätta.
– Amira var en väldigt duktig kirurg och följde med på många patruller för att snabbt ta hand om offer för prickskyttarna som terroriserade befolkningen. Som medarbetare för Röda korset så var hon och de övriga medarbetarna märkta med stora röda kors som skulle förhindra att de blev skjutna. I alla fall enligt alla konventioner som finns upprättade. Men detta krig bekämpades inte endast av soldater utan även av kriminella. Legosoldater som fullständigt sket i alla konventioner så därför var vår uppgift att skydda Röda korsets medarbetare så att de kunde rädda de som blivit skjutna i Sarajevo. Men denna dag.
Nu gick det inte längre, nu var allt framme från minnets gömda valv. Minnena gjorde fruktansvärt ont och det gick längre inte att hålla tillbaka tårarna som välde upp. Jag tystnade och tittade ned mot golvet, tårarna bildade små blöta fläckar på gummimattan. Plötsligt kände jag en varm hand som tog tag i min högra hand. Jag tittade upp och såg hur Farah sakta höll min högra hand i sin vänstra och försiktigt smekte överdelen av min hand med sin högra. Tårar fyllde även hennes ögon.
-Förlåt Anders, det var inte meningen att göra dig ledsen, jag visste inte..
-Det är okej, det gör ont och du påminner om henne men jag måste leva vidare. Denna dag misslyckades vi med att skydda Röda korset och en prickskytt, förmodligen en legosoldat fällde Amira mitt på gatan i Sarajevo när hon försökte rädda livet på ett litet barn som blivit skjuten. Det var så de gjorde de jävlarna. Först skadesköt de en civil som låg och skrek av smärta på marken. Sen fällde de dem som försökte komma fram och hjälpa den skadade, som fick ligga och förblöda mitt på gatan samtidigt som de fick se hur de som ville hjälpa honom eller henne blev skjutna. Så var kriget i Sarajevo och nu tog de jävlarna Amira ifrån mig.
Farah tittade på mig och strök mig på kinden. Hon lade handen på min panna och började sakta sjunga. Känslan av stillningen sköljde över mig. Det kändes skönt att få prata om händelsen men att prata skulle aldrig ge mig Amira tillbaka.
-Hon är begravd i Iran, det är det enda jag vet.
-Vill du prata mer om henne får du gärna göra det. Jag lyssnar men kan ju aldrig få tillbaka henne. Men däremot kan jag försöka hitta hennes gravplats i Iran om du vill. Jag tror nog det är helt och hållet möjligt att åka dit om du skulle vilja.
Jag tittade upp på henne och nickade till svar.
-Jag skulle vilja besöka henne igen om det är möjligt.
Farah plockade fram ett visitkort ur sin handväska och satte det i visitkorthållaren på instrumentbrädan. Jag torkade tårarna ur ögonen och försökte återfå fattningen.
-Men vad gör en Iransk kvinna av din kaliber här i Sverige egentligen och vad gör du på vägen den här tiden på morgonen?
-Får inte Iranska kvinnor bo själv i Sverige?, frågade hon och tog upp kaffemuggen från mugghållaren.
-Jo, förlåt det var inte så jag menade, men har du din släkt här? Du pratade om präster i Iran.
Hon tog en rejäl klunk av kaffet som nu hade blivit svalare.
-Jag kan inte dricka hett kaffe, nu smakar det bättre.
Hon ställde ned muggen i mugghållaren och fortsatte
-Jag sökte in på Luleå tekniska som rymdingeniör och antogs. Därför flyttade jag till Sverige för att studera. Under min studietid så kom jag i kontakt med Esrange och gjorde mina studier klar med uppsatserna mot Esrange. När jag var nästan klar med studierna så fick jag erbjudande av Rymdbolaget att börja arbeta med dem. Så på den vägen var det. De hjälpte mig med alla visum och handlingar som möjliggjorde att jag fick bosätta mig här. Så nu är jag svensk medborgare och bor för tillfället i Kiruna. Trivs jättebra men längtar ofta hem till Iran förstås.
Jag tittade på henne och funderade vilka drivkrafter som får en att lämna hela sin trygghet och åka till en helt annan kultur för att fortsätta sin karriär.
Utdrag ur Terrorns Marionett,