Norrländsk Positivism v26 Konstaterandet
Så denna veckas Norrländska visdom.
Gör så gott du kan, för det blir nog dåligt ändå!!
Ett försök till uppmuntran, hur otroligt det än kan låta. Meningen var att uppmuntra undertecknad att försöka förbättra en situation på arbetet men där de yttre omständigheterna omöjliggjorde en total lyckad lösning. Så hur jag än gjorde så skulle jag få känna på personalens vrede, vilket jag fick.
Men i slutändan blev det dåligt men inte sämst i alla fall..
Recension AV Johannes Källström ”Mörkersikt, annorlunda sagor om kaos”
Stephen Kings fantastiska böcker har fått en värdig efterträdare i Johannes Källströms novellsamling ”Mörkersikt, annorlunda sagor om kaos”. Precis som King har Källström förmågan att gripa tag i ens sinne och klämma till precis på de rätta ställena.
Efter att läst boken rakar jag mig inte längre med dålig belysning framför en dimmig spegel, dotterns dockskåp kontrolleras varje kväll innan lyset släcks och den herrelösa hunden som ylar utanför huset lämnas ifred om kvällarna.
Novellsamlingen Mörkersikt består av en inledning samt sex noveller som tar sin grund ur antingen äldre folksagor eller Bibeln. Johannes lyckas vrida varje novell lite ur fas i jämförelse med varandra, vilket gör att din trygghet splittras. En balansgång som är svår och som Johannes lyckas ganska bra med. Problemet blir dock att novellsamlingen saknar en enhetlig stil i alla novellerna, vilket gör att många kan tycka att Johannes lurar läsaren. Jag däremot älskade hela upplägget efter som jag hela tiden förutsade handlingen fel och då överraskades av upplösningen.
Första novellen ” Ett osedvanligt lyckat köp” tar sitt avstamp ur Bibeln (Job 3: 1-30). Historien handlar om en samlare som dyrt och heligt älskade sina inköpta ägodelar. Det nyinköpta dockskåpet med figuriner av porslin visade sig dock förändra advokat Gustavssons liv. Det skrämmande är att man mycket väl kan känna igen sig i Gustavsson och hans samlande. Alla är vi väl samlare innerst inne. Men det öde och den kamp som drabbar byrån, dess anställda och Gustavsson vill jag helst slippa.
Andra novellen ”Spegel,spegel på väggen där…” handlar om Sören Weidel som helt och hållet lever för sitt arbete. Tack vare sin passion för arbetet har äktenskapet spruckit och barnen vill inte veta av honom. Men allt detta betyder inte så mycket för Weidel så länge som han kan arbeta. Han får helt enkelt låta det hela bero tills han kan släppa arbetet. Helt plötsligt börjar något hända för Weidel. Han besöks plötsligt av skuggor som vill dra med honom till deras rike. Ett rike där de som inte betyder något lever.Sörens kamp om att synas och finnas till bland oss vanliga människor, är ett skrämmande uppvaknande över hur ens eget liv kan bli, om man inte tar till vara på relationerna runtomkring sig själv. Kommer någon att minnas mig, finns ensamma osynliga människor runt mig? Är jag osynlig för andra?
Tredje novellen ”En alldeles makalös resa” tar sitt avstamp från filmen ”The Wizard of Oz”. I handlingen, som utspelar sig över flera decennier, får man ömsom följa med ryska officerares märkliga upplevelser under andra världskriget, för att sedan följa med på en svensk långvårdsavdelning under detta årtionde. Vem är mannen i rum 2 som luktar så illa ur sina liggsår? Hur gammal är han egentligen och vad har han upplevt? Varför är alla tidigare läkare så rädd för honom och vad kan en halvsidesförlamad patient med grov afasi egentligen utgöra för hot? Det funderar avdelningssköterskan över när hon helt plötsligt får stifta en hotfull bekantskap med mannen ståendes, flinandes och fullt talande i samlingsrummet på avdelningen. Hur har han tagit sig dit och vad händer med sköterskan som fått mannen som sin patient egentligen? Varför förändras hon så brutalt? Frågorna är många och upplösningen än mer skrämmande. En resa säger titeln, och en resa, det får verkligen sköterskan som har patienten i rum 2 uppleva.
Fjärde novellen, ”Törnrosa” ,reser sig ur den klassiska sagan om en sovande prinsessa som blir väckt av en kyss. Men denna prinsessa var inte lika ljuv som sagans. Kanske denna prinsessa, som historien handlar om, blivit sviken av sin älskade. Eller är hon den mörka ängel som Bibeln pratar om. Svaret får man i denna historia som handlar om hur ett arv totalt förändrar livet för arvtagaren. Vad var inlåst i källarens valv? Vad var de fruktansvärda skriken som kunde höras om nätterna, skrik som fick blodet att isa i ådrorna!? Råbockar hävdade trädgårdsmästaren. Men arvtagaren nöjde sig inte med svaret utan var tvungen att utforska hemligheten i valvet. Det skulle aldrig jag gjort, särskilt inte sedan man upplevt den kamp mellan gott och ont som började efter det att dörren dyrkats upp.
Femte novellen, ”Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän” är en modern saga om rödluvan och vargen. En nutida berättelse om hur en mobbad elev blir flyttad till en ny skola i en annan stad. Tyvärr en altför vanlig händelse i dagens samhälle. En till synes lugn och beskedlig pojke som haft ett hårt liv med mobbning och kränkande behandling. Han är mycket intelligent och lugn, men samtidigt med ett konstigt djurisk beteende i vissa stunder. Hans aggressivitet verkar kvävd och han uppvisar en omänsklig styrka och vighet. Vem är han? Helena Phålsson, Tommy Degermans nya klassföreståndare funderar djupt över denna pojke. Varför iakttar Tommy henne hela tiden och varför känner hon sig förföljd på kvällarna? Tommy verkar dock vara mycket kunnig i hundar varvid han kanske kan vara den som förstår sig på vildhundarna som börjat härja i staden. Kan Tommy vara nyckeln? Svaret på alla dessa frågor får man i en hissnande upplösning som inte lämnar en oberörd.
Den sjätte novellen vänder helt fokus från skräck och kaos till kärlek. Den kraftiga kontrasten ger en overklig känsla över att något inte står rätt till. Nu följer man en person som lugnt och stadigt går över gränsen till de döda. En fascinerande resa som ger perspektiv på tillvaron. Romanen ”En saga i Allhelgonatid” har sina rötter ur ”Werner Aspenström, antologin Sorl 1983”. En historia om kärlek avslutar en novellsamling som rusat genom annorlunda sagor om kaos, ett kaos som man så väl känner igen i sitt eget liv.
Mörkersikt är Johannes debut och är till en början utgiven av Alf förlag. Numera hanteras dock Källström av Massolit förlag.
Johannes inspiration kommer från alla de otaliga sagor som hans egen morfar berättat för honom under unga år. Han är lovande som författare och inger hopp om fler skrämmande historier från slätten kring Örebro.
Boken utges av:
- Förlag: Massolit förlag
- ISBN: 918664906X
Kan en CHEF vara vän med sin ORGANISATION, ledarkrönika Söndagen 2013-05-26
I början av min karriär som chef och ledare fick jag lära mig att man skulle vara restriktiv med att odla alltför starka vänskapsband gentemot sina underställda eller anställda. Anledningen till detta låg i tankar om att man lätt blir bakbunden i beslut p.g.a. jäv situationer med sina anställda. Man skulle dessutom lättare kunna bli påverkad av ens anställda till att ta beslut som gynnar de man var mest vän med och missgynnar de övriga. Vid ev. neddragningar skulle man få det svårt att utföra otrevliga beslut och avskeda personal. Dessutom skulle ditt chefskap kunna begränsas av dessa band i och med att du kan bli svag som chef när du skall styra upp produktionen och känner att du måste ta otrevliga beslut som påverkar dina anställda. Högre ledning krävde också att du skulle vara arbetsgivare och inte medarbetare. Detta är ett gammalt sätt att se på chefskapet och direkt kontraproduktivt för att stärka ditt ledarskap.
Min personliga erfarenhet är dock att genom att lära känna din personal så känner du som chef av deras begränsningar. Du får större möjlighet att gasa under perioder då det behövs och bromsa under andra. Du vet vilka du kan lägga större arbetsbördor på och under vilka tider de kan klara av den ökade pressen samtidigt som du vet vilka du skall hålla i vila. Du får större möjlighet att dynamiskt arbeta med din organisation och på så sätt hålla en jämn nivå över hela din organisation. Lär du dig detta kan du hålla en hög produktivitet över tiden genom att låta olika personer i din organisation dra hårt när de orkar samt vila när de är trött, bildligt talat. Din största utmaning med detta sätt att leda är att se till att din personal har rätt utbildning o
ch att de ges möjlighet att praktisera för att behålla sina kunskaper.
Men kan det ändå vara problem med att vara vän med dina anställda? Jag har under mina år sett styrkan i detta och vill påstå att det är endast i organisationer som saknat tydliga regler och ramar för sin verksamhet som det kan uppstå problem ned att vara vän med anställda.
Genom att vara delaktig i organisationen stärker du också ledarskapet genom att bli en del av verksamheten, visar dig medmänsklig och blir någon man följer. Att vara ledare betyder ju också att få människor att följa dig. Det är alltför många chefer som kan verksamheten, men som inte förstår känslor. Genom att vara delaktig i organisationen lär du dig personalens känslor och du blir en trygghet hos din personal.
Jag vill också påstå att om du inte tycker om och känner dina anställda så kommer du aldrig att bli en ledare för dem. Som accepterad ledare kommer du lättare kunna ta beslut som chef eftersom du är trygg i hur organisationen hanterar situationen. Du kan dessutom göra fel eftersom du visat dig vara i organisationens nivå.
Väljer du istället att stå på sidan om organisationen så kommer du aldrig att bli en ledare över den. Istället föder du informella ledare som kommer att leda organisationen under dig, oavsett om du vill eller ej. Du blir en chef på pappret men du kommer aldrig att kunna motivera din organisation. När du sedan blivit för obekväm kommer organisationen såga av pinnen du sitter på. Det är en otrevlig syn och hemskt att få uppleva som chef. Det finns otaliga exempel på detta, särskilt om chefen tillsätts av någon annan än den organisation han satts att förvalta. Då blir oftast fallet hårt och orättvist.
Stubbtrollet och hans Vänner
Tror ni på troll?
Tror ni på troll? Det gjorde inte jag heller, men det var tidigare innan jag träffade Stubbis. Du har säkert också stubbtroll där du bor. Har du en skog med stubbar i närheten så kan du vara säker på att de finns där. Det räcker med en park, eller en gräsmatta bakom huset med stubbar. Trollen är väldigt små, svåra att se och väldigt blyga, men de finns där och om du är tålmodig och snäll kommer du att få se ett.
Stubbarna de bor i är lite högre än de vanliga. Ibland kan man se en skorsten på sidan och vissa stubbar har till och med en TV antenn på stubben. Om du går ut i skogen och letar så kommer du säkert att finna flera sådana stubbar, ibland även stubbar som det ryker ur skorstenen på. Fråga min dotter när hon var med och fiskade för några år sedan. Där alldeles bredvid vår lägereld endast ett tiotal meter in i skogen fanns en stubbe med rykande skorsten.
Sen den dagen är också hon övertygad om att stubbtrollen finns.
Om du lägger bär på toppen av stubben, särskilt då blåbär som de älskar, kanske trollet kommer ut. Men de är väldigt blyga och du kan få vänta flera dagar innan de syns.
Hur dom ser ut?
Dom är små, lika liten som din hand. Har krulligt hår, stor rund näsa som sitter mitt emellan två vackra bruna ögon. Ganska stora öron och mun. Jag träffade ett troll för många år sedan då jag var åtta år gammal. Han var knubbig, hade en blå vit randig kortärmad skjorta, svarta byxor med hängslen och kängor på fötterna.
Han hette Stubbis och det är om honom jag berättar i mina böcker. Längre fram kommer jag berätta mer omkring Stubbis och hans vänner, berättelser som ni kan berätta för era barn om kvällarna.
Norrländsk Positivism v21 Varningen!!
Norrländsk Positivism v21, ett varningens bud till en ung man som precis skall lämna hemmets varma och trygga vrå för att flytta ihop med sin STORA kärlek:
”Hörru, om du ser upp kan det gå mindre illa för dig!”
En varmt välment lycka till i livet med din nya familj i äkta Norrländsk positivism.
När kroppen INTE lägre vill
Sakta försökte han ta sig mot varuhusets dörr, men gruset och snön gjorde det allt tyngre att styra rullatorn. Ju hårdare han försökte, desto mer skakade han. Människorna tittade på honom med förundrade blickar, oförmögna att sträcka ut en hand i rädsla att vara i vägen. Dagens samhälle, tänkte han dystert. Förr hjälpte man varandra, nu vågar man inte för man är rädd att trampa varandra på tårna. Det vore ju hemskt att sträcka ut handen och hjälpa någon som inte behövde hjälp. Då pekar man ju ut denne som mindre värd, en som inte klarar sig själv och då blir det ett jävla liv om diskriminering, tänkte han och försökte styra mot ingången. Hjulen tog stopp mot trottoaren med en tydlig smäll. Skakningarna var värre än på länge. Han funderade om han tog medicinen för Parkinsons i morse, eller om han helt enkelt glömde det. Han brukade alltid ta den tillsammans med mjölk och i morse var mjölken slut. Han försökte minnas men minnet var svårt att prata med idag. Det hade gått och gömt sig igen som så många gånger förr under den senaste tiden. Han förundrade sig över hur svårt det hade blivit att minnas saker. Han kunde vakna med strumpor på i sängen, något som han verkligen hatade. Sen kunde han glömma äta, eller ringa till sina söner flera gånger samma dag. Minnet hade verkligen börjat gömma sig. Men det konstiga var att det endast var närminnet som börjat svika honom. Särskilt efter den fruktansvärda huvudvärken han hade haft för en månad sen, en värk som gjorde honom sängliggande i flera dagar. Husdoktorn varnade om att han ev. hade haft en hjärnblödning och hade tvingat honom att ställa sig på tid för undersökning. Vilket skitprat, tänkte han ilsket för sig själv. Han hade varit polis i alla sina år, vältränad, atletisk och aldrig sjuk. Varför skulle han då in och undersökas för lite huvudvärk. Nog var det för att landstinget behöver pengar, inte var det för honoms skull. Han förundrades över hur jävlig en trottoarkant kunde vara och försökte förgäves få hjulen över kanten. Men nog satan var väl det märkvärdigt, hjulen ville inte över. Svetten rann efter ryggen och han frågade sig själv om det var värt allt slit för att få en liter mjölk. Till slut kom en ung kille fram till honom och stannade vid sidan om honom. ”Vill du ha hjälp?”, frågade killen och sträckte fram handen och lade den mot axeln. Han försökte fokusera blicken på pojken, men huvudet skakade så kraftigt av ansträngningen att bilden av killen var suddig. ”Ja tack, det vore snällt”, svarade han och pojken lyfte försiktigt upp hjulen på rullatorn och hjälpte honom fram till en bänk i entrén på varuhuset. ”Sätt dig här och vila en stund så blir det nog bättre”. Pojken försvann raskt in i varuhuset. Mannen satt hopsjunken och tittade på sina skakiga händer. Inte kunde dessa hålla i en pistol längre, tänkte han och mindes alla dagar på skjutvallen. Sakta tittade han upp och upptäckte en spegel på väggen mitt emot honom. Ingen vacker syn tänkte han sorgset. Han tittade på en hopsjunken krum man med vitt krulligt skägg, kal hjässa med krulliga bågar av vitt hår som omslöt huvudet. Personen i spegeln bar en sliten Fjällräven jacka, mjuka svarta byxor och slitna kängor. Dessutom skakade personen hela tiden med huvud och kropp. Stackars sate som sitter där, tänkte han sorgset. Så långt från sin storhetstid som stationsmästare i löpning och skytte. Han tänkte tillbaka på sitt liv som aktiv atlet, polis och far. Men med barnen borta i andra delar av Sverige, frun död och med Parkinson som sin ende vän, så kändes det ganska hopplöst just nu. Han var glad över varje dag som kom till honom då han fick uppleva resorna i böckerna han läste. Just nu var han väl insatt i ett fall som Camilla Läckberg beskrev, försökte hjälpa henne att lösa gåtan. Äkta polisarbete lönar sig alltid, brukade han tänka när han lyckats lösa gåtan innan läsaren själv borde funnit svaret. Det var spänning det, att vara före författaren. Han log åt tanken att lura författaren, att vara den som bryter kontraktet som författaren skrivit med läsaren. Han greppade tag i rullatorn och ställde sig upp. Här kunde han inte sitta. Sakta masade han sig mot mejeridisken för att hämta mjölk. Axlarna värkte av ansträngningarna tidigare under dagen, men boken hägrade hemma i soffan. Han måste kontrollera doserings dosetten när han kom hem. Bommade han medicinen så blev det ett antal timmar med skakandet innan medicinen tog ordentligt igen. Det skulle inte vara bra, för Camilla behövde hans hjälp just nu. På väg ut ur varuhuset kom den unga killen fram till honom igen. Sträckte fram sin hand mot honom och log. Han tog hans varma hand och skakade den. ”Ted heter jag” sa killen och fortsatte, ”Jag ser att du fått dig en liter mjölk”. Mannen tittade på killens varma ansikte, så full av energi. Blicken var klar, kinderna runda. Håret välklippt och matchade hans leende. ”Jo, tack för hjälpen tidigare”. ”Det var så lite”, svarade killen med ett varmt leende och började gå mot utgången. ”Du Ted, Olof heter jag”, ropade han efter honom. Ted vände sig om och vinkade glatt till honom innan han försvann ut i snöovädret
Norrländsk Positivism v20, Tillrättavisningen
Vad är Norrländsk positivism, ja det kommer vi undersöka längre fram men under veckorna framöver kommer jag att kartlägga all positivism som kommer mig till livs.
Denna vecka: Hörru du pojkjävul. Du ska inte gå omkring och tro du har det jävligt just nu..För det kan bli mycket jävligare.!
Mening med frasen: Ett försök till att uppmuntra den stackars pojken, eller snarare den 42-årige mannen som tyckte synd om sig när pannan sotade igen och en gasexplosion tömde ut sotet i huset, att det kan faktiskt bli värre så var glad !!!
Låta PRESTIGE gå före LEDARSKAP
Låter vi prestige gå före rätt beslut? 
Svårt att erkänna eller hur, men nog kan vi väl ändå säga att vi ibland låter prestige gå före. För visst är det väl ändå jobbigt att stå framför sina underställda och visa sig svag? För visst är vi svaga om vi inte kan ta ett eget beslut som chef, ELLER? Det är oerhört lätt att låta prestige gå före rätt beslut. För ibland kan det kännas som om ens förtroende tappas om man ger efter. Man har ibland svårt att bli tillrättavisad och få ens tankar genomlysta av andra. Det kan kännas jobbigt att ha fel. Därför slåss man och använder sin chefs roll till att genomdriva förslaget även om ens ledningsgrupp delvis kan vara mot den. Du vill inte visa att du har fel i rädsla för att tappa din ställning.
Vår kamp att behålla vår heder kan dock leda till felaktiga beslut. Vi har helt enkelt inte låtit konfliktens motorik genomlysa vårt förslag. Låt mig ta ett exempel. Under en period hade jag oerhört mycket att göra. Snabba omplaneringar med personal och material beordrades av högre ledning som svar på förändrade uppgifter. Jag var ansvarig för att reda ut begreppen och få verksamheten att löpa med bibehållen verksamhetssäkerhet. Jag arbetade till midnatt flera dagar i rad och var oerhört trött. När jag på morgonen kom till jobbet för att styra upp verksamheten kom nya direktiv och förändrade förutsättningar. Det jag löst under natten var redan gammalt. Nya direktiv och nya förutsättningar löste av varandra i en allt snabbare karusell. Personalen tvingades till omtag efter omtag med större och större irritation över mina tillsynes slumpmässiga beslut. Övertid avlöste varandra och stressen kom bland personalen. Nu var jag tvingad till drastiska beslut. Jag måste motivera personalen på rätt sätt och det snabbt för hela verksamheten balanserade på en smal kant. Minsta felmanöver av mig nu kunde lätt fördärva det förtroende kapital som jag under många år byggt upp omkring mitt ledarskap. Jag kände mig trött, sliten och ibland nästan uppgiven då jag tyckte mig tappa kontrollen över situationen. Flera gånger tvingade jag mig att hålla tillbaka min egen irritation för att inte förvärra situationen. En morgon bestämde jag mig för att bryta spiralen. Jag hälsade alla välkommen på morgonen, precis som jag alltid gör varje morgon. Men denna morgon fortsatte jag inte prata utan började vandra fram och tillbaka i tystnad för att fånga deras uppmärksamhet. Jag kunde höra min underställda chefers spända viskningar. De förstod att nu fanns det två vägar, den rätta eller den felaktiga och det var jag som skulle välja väg mitt framför dem utan deras delaktighet. Efter några vändor fram och tillbaka stannade jag upp och tittade över församlingen. Jag hade allas uppmärksamhet. Till och med de som vanligtvis brukade äta morgonsmörgåsen satt tyst med smörgåsen i handen vilandes på bordet. Klargöringsledaren kände sig stressad för att dela ut flygplanindivider till personalen inför dagens produktion och gungade fram och åter på stolen framme vid podiet bredvid mig i ett desperat försök att få min uppmärksamhet. Alla var totalt tysta, förutom klargöringsledarens harklande. Då bröt jag tystnaden. ” När jag var ung” sa jag med betoning på ung. Sen tystnade jag och sökte ögonkontakt med personalen. Nu såg jag leenden på fleras läppar. Mina ord hade börja sjunka in. När chefen var ung, det var länge sen. Jag vände mig om och gick fram till witeboarden och fortsatte med att skriva orden ”VAR SAK PÅ SIN PLATS, EN SAK I TAGET” på tavlan. Nu började ett tyst sorl sprida sig så jag fortsatte ”När jag var ung fanns det en kille som hette Alfons, Alfons Åberg. Alfons pappa brukade tjata om var sak på sin plats, en sak i taget”. Jag försökte härma uppläsarens röst så gott det gick och vankade fram och åter framför personalen. Personalen började skratta gott, stämningen släppte direkt. Efter denna öppning fortsatte jag raskt med att påminna om flygsäkerhet, verksamhetssäkerhet och om hur vi skulle hjälpa varandra för att stressa av. Efter detta så diskuterades säkerheten öppet och vi påvisade verksamhets säkerheten genom att påminna oss alla om Alfons samt att ta en sak i taget och inte stressa iväg. Resultatet blev mycket gott och den diskussion som följde rensade luften. Naturligtvis fick ledningen direkta högerkrockar av personalen, men dem tog jag. Det var trots allt jag som bar ansvaret. Ledningen klarade sig undan och det var min tanke då dessa chefer är de som jobbar närmast personalen och kommer att behöva all tid till att styra efter de nya direktiven som jag gav precis innan samlingen. De skall inte behöva ta diskussioner omkring otydliga direktiv utan skall fokusera sig på att leda verksamheten säkert. Nästa morgon stod orden ” men jag ska bara” bredvid min text på tavlan. Den texten var naturligtvis direkt riktad mot oss i ledningen och all den tveeggade information som jag fört fram efter mina olika omplaneringar.
Nu hade jag två val. Jag kan välja att ta det som ett angrepp mot min Alfons filosofi och låta min prestige och rädsla att ifågasättas som chef och snabbt sudda ut texten. Eller så kunde jag skratta åt texten och fundera hur ska jag använda den för att förstärka min Alfons filosofi. Första tanken var att sudda men jag hejdade mig. Jag lät texten stå kvar och lindade in det hela genom att sudda all övrig text runt båda texterna framför personalen. På så sätt bevisade jag att jag var bekväm i min roll och inte tog personligen åt mig. Jag använde sedan efter några dagar ”jag ska bara” och vävde in den meningen i säkerhetstankarna och på så sätt vävde jag in denna mening i Alfons filosofin varvid den blev en del i denna. Jag valde att inte låta min prestige att styra därför att jag redan hade pressat min personal hårt och var faktiskt mer än berättigad att få denna tillrättavisning.
Ett annat exempel är den hårda strid som stod politiskt inom landstinget här i norr omkring OBS-platser i Happaranda. Flera olika argument lades fram varför man inte skulle lägga ned dessa. Striden kom att stå mellan två starka stora politiker från samma parti. En i landstinget och en i kommunen Happaranda. Landstinget lade tillslut ned platserna, ett beslut som påverkade många människor i Norra Sverige. Känslorna svallade och människor var besvikna. Vårdsituationen förändrades drastiskt och Sunderby sjukhus fick fler patienter. Något år efter beslutet visade det sig inte vara så genomtänkt som det påstods vara. Landstingspolitikern erkände senare att det var prestige gentemot kommunalrådet som drivit honom till beslutet. Ett beslut som påverkade människor. Starkt gjort att erkänna, men var det verkligen nödvändigt att genomdriva beslutet pga prestige? Svaret är naturligtvis NEJ, men om man följt debatten så inser man att landstingspolitikern kännde sig tvungen att visa på handlingskraft inför stundande val och pga all massiv kritik som landstinget fått. Hade vindarna varit annat gentemot politikern hade han kanske vågat lämna prestigen åt sitt öde och mött konflikten på ett annat sätt, låtit genomlysa sina ståndpunkter med de argument som framfördes av den politiske konkurrenten. Beslutet hade då kanske blivit annorlunda och han hade haft större förtroende idag.
Att låta ens prestige gå före ett rättvist beslut är första steget till att underminera din ställning som ledare. Du bevisar kanske din ställning som chef och beslutsfattare, men du underminerar direkt din ställning som ledare. En ledare som bryr sig om sina underställda är också beredd att lyssna på deras argument. Om argumenten som bemöter din ståndpunkt är starkare måste du vara beredd att ändra dig. Genom att lyssna på andras argument ger du andra en möjlighet att vara delaktiga i beslutet. Detta gör dem mer villig att arbeta för att beslutet nås. Det är ändå till sist du som chef som tar beslutet och har ansvaret. Men delaktigheten från din personal gör att de blir indirekt medansvariga till resultatet. Så varför inte försöka låt personalen få ta fram beslutsunderlaget som du beslutar omkring emellanåt. Om belutet var bra så är de delaktiga i framgången och om beslutet senare visar sig vara felaktigt och måste rivas upp, så står du inte själv där utan har personalen som medansvariga. Enklare kan det inte bli att både motivera personalen och tvinga dem till medansvar. Men då måste du släppa prestigen som chef och låta ledarskapet få blomma ut.
Slutligen så vill ja ge ett sista exempel. I den turbulenta tid som var fröet till Alfons filosofin så kom jag på en fantastisk idé om hur jag kunde använda personalen genom att lägga dem på olika tider på tjänstgöringslistor beroende på deras kompetenser och specialistubildningar kontra önskad verksamhet. Jag var jättenöjd och hade lagt ned flera timmar av hårt arbete med detta. Kvällen var sen och jag läste alla ramavtal, arbetstidsavtal och försäkrade mig att jag hade all laglig rätt att göra på detta sätt. På morgonen begjorde jag en listförhandling med facket och gick fram till fackets representant för att förhandla listorna. Där blev det STOPP. Han hade en helt annan syn på det hela. Nu är det så att jag hade följt avtalet och kunde välja att köra över honom, vilket för stunden verkligen lockade mig. För det första blev jag arg över att jag suttit till midnatt och arbetat med listorna och att han då hade mage att ifrågasätta mig då vi alltid hade haft en bra relation. Han är dessutom en god vän till mig. För det andra ägde jag rätten att driva igenom listorna vilket skulle påverka 45 personers och till dem anhörigas liv för 8veckor framöver. Jag stod inför två val. Det första var att köra över honom med risken att hamna i centrala förhandlingar på högre ledningsnivå eller lyssna till honom och försöka förstå argumenten och ståndpunkterna. Jag var nära att ta till förhandlingstekniker, men övervägde snabbt mina val och svalde min prestige. Jag valde det senare och vi diskuterade en lång stund fram och tillbaka. Till slut hade vi en lösning som jag måste erkänna var betydligt bättre än min egen. Hade jag låtit min prestige segra hade vi fått sämre verksamhetsresultat, större negativ påverkan på personal och anhöriga. Dessutom hade jag förlorat i förtroende kapital varvid mitt ledarskap hade fått sig en törn. Men nu kunde jag utnyttjat mitt chefskap och ta beslut som var genomlysta och på så sätt stärka mitt ledarskap i och med att jag hade fackets godkännande på mina beslut. Jag var dessutom mer trygg och framför allt inte ensamen i beslutet, vilket ändå fick asevärda konsekvenser för medarbetarna och deras familjer då verksamheten tog en helt annan vändning. Men nu hade jag personalen med mig varvid vi tillsammans löste produktionen på allra bästa sätt. Desutom kan vi titta tillbaka på denna turbulenta tid tillsammans än idag och säga,”Vi var alla med och vi löste det.”
Så slutligen kan man väl säga att prestige kan bevisa ditt chefsskap men underminerar alltid ditt ledarskap vilket i framtiden tyvärr kan leda till att du förlorar ditt chefsskap pga misstroende hos din ledningsgrupp.
SÄGNEN OM Valen Valle vid Brändöskär klippa
För över 1000 år sedan simmade valen Valle tillsammans med sin familj mot Kalix skärgård i Norra Sverige. I höjd med Uddskär utanför Luleå tappade familjen bort varandra. Valle letade i flera dygn förtvivlat efter sina föräldrar och syskon, utan att finna dem. Hungrig, utmattad och förtvivlad tog han sig till klipporna vid Uddskärs södra hällor. Han lade försiktigt sin buk mot de varma klipporna och vilade i solen, sörjandes sin familj. Klipporna värmde den trötta valen som förtvivlat ropade efter sin familj. Öborna hörde valens rop och letade upp Valle där han låg bland klipporna. De försökte få honom fri, men han var alldeles för tung. Efter flera timmars kamp med att få Valle fri, gav öborna slutligen upp. För att hålla honom fuktig började de hälla vatten över hans utmattade kropp. De tänkte låta honom vila en stund och hämtade färska nyfångade strömmingar. Valle åt med god aptit och öborna satte sig runt honom och funderade hur de skulle få honom fri. Endast några meter bakom valen var vattnet tillräckligt djup. De beslutade sig för att mata valen och hålla honom fuktig några dagar så att han fick vila upp sig. De skyndade sig ned till fiskelägret för att hämta bord och bänkar som de placerade på klipporna bredvid valen. Nu kunde de vila på bänkarna, äta på borden och sova på klipporna medan de bytte av varandra för att vaka över valen.
Plötsligt efter två dagar, sänkte sig ett starkt ljussken ned över valen. Öborna sprang förskräckt därifrån och gömde sig i sina fiskestugor. Valle tittade försiktigt upp mot skenet, hans ögon halvt slutna av utmattning. I skenet kunde han se en underbart vacker kvinna med glänsande vingar som sakta sänkte sig ned från skyn. Det var den goda fen som sett och hört den sörjande valen.
”Kom Valle, jag hjälper dig ut till friheten”, sade fen och sträckte ut sin hand.
”Nej tack”, svarade Valle, ”låt mig få bli ett med dessa klippor. Min familj är borta och då vill jag inte simma mer.”
”Din önskan är min lag”, svarade fen. ”Men jag kommer att besöka dig varje år efter islossningen för att höra om du vill bli fri. Dessa öar skall beskydda dig, dess framtida befolkning kommer att få fiskelycka så länge de sköter om dig och besöker dig.”
Sedan svingade hon sitt spö och öarna lystes upp av ett starkt ljussken följt av ett dovt muller. Marken skakade och havet blev oroligt. Vågorna slog så hårt mot klipporna att flera sprack sönder och reste sig upp ur vattnet som skulpturer. När mullret hade lag sig och ljusskenet sakta försvunnit ut till havs, hade Valle förvandlades till en klippa.
Nästa dag vågade sig öborna fram till platsen där Valle låg. Till deras stora förvåning låg där en stor klippa i formen av en stor val. Ögonen var lyckliga och andningshålet var stängt. Försiktigt vågade de sig fram och kände på klippan. Den var ljummen och torr men de tyckte sig känna ett stort lugn sprida sig från klippan. De kunde känna små vibrationer från klippan och blev övertygade om att den levde. Solen började efter denna dag att skina extra mycket på klipporna runt Valle. Det var den goda fens försök att hålla Valle varm där han låg. Öborna började besöka Valle varje dag för att sola och vila på de varma klipporna. Barnen lekte på Valles rygg och flera gånger tyckte de att de hörde ett lyckligt brummande ljud kom från klippan.
Varje år, direkt efter islossningen, berättar öborna om ett starkt ljussken över klipporna, samtidigt som ett dovt muller får marken att skaka och havet att bli oroligt. Ljusskenet är den goda fen som varje år besöker Valle för att höra om människorna på ön varit goda och om Valle blivit ompysslad. Och varje år har Valle valt att stanna kvar, lycklig över allt sällskap han haft under året och alla de barn som lekt på hans rygg. Fen har då välsignat öarna, dess innevånare och deras fiskelycka, för att sedan försvinna i ett ljussken starkt som norrskenet.
Ni kan också besöka Valle. Bänkarna och borden står kvar. Ta då med er mat och sitt en stund med honom. Ju längre ni besöker honom, desto större fiskelycka för de som bor på öarna. Valles favoritmat var strömming, så ta med er halstrade saltströmmingar i tunnbröd med kall kokt potatis. Sätt er sedan ned på klipporna och njut med Valle. Har ni riktigt med tur kanske även ni får se fen som vakar över honom.
Skrivarstugan
Hej,
Så har äntligen skrivarstugan sakta öppnat sina portar. Flera som tidigare fölljt denna sida har hört av sig med frågor om den åter skulle öppna sina portar och ja här är den.
Välkommen tillbaka alla gamla läsare och välkommen hit till en stunds Norrländsk positivism alla ni nya som just hittat sidan.